I tisdagskväll efter jobbet
åkte jag och Johanna till Växjö för att äta på Subway undertiden som vi åt föll
det sig naturligt att samtala om Guds godhet och nåd emot oss. Vi pratade lite
apropå just det jag skrev i förra veckan om vardagsmirakler, om hur mycket mer
Gud gör för oss konstant, utan att vi tänker på det.
Jag har väldigt lätt för att själv ta åt mig äran för det
jag åstadkommer under dagarna, eller att ge någon annan äran för det som händer,
istället för att stanna upp vid tanken på att min pappa, Gud, ständigt vakar
över mig, och håller mig i sin hand. Jag är högst övertygad om att de saker som
händer mig, som jag blir ledsen över, och ibland beskyller Gud för, bara är
uppåt 10% av allt som kunde hänt om det inte vore för Gud. Jag bara vet det. Därför
älskar jag den här bilen som jag har publicerat till höger, den säger allt som
jag försöker förmedla till er den här veckan.
En vän frågade mig en gång vad som händer om jag nu ger Gud
äran för något, men som jag faktiskt själv (eller någon annan) lyckades
åstadkomma. Jag blev ganska paff av hans fråga. För mig blev svaret väldigt
lätt. Gud har ju skapat hela mig och gett mig livet som en gåva. I grund och
botten beror allt på honom. Dessutom vet jag inte när det blev farligt att
tacka i onödan. Jag menar om jag bygger upp en stor tacksamhet i mitt hjärta
till Gud för allt som händer i mitt liv ökar ju ständigt bland annat min
kärlek, tro och tillit till honom. Det finns ju faktiskt inget farligt med det.
Right? Det blir ju en motsatt effekt, för ju mer jag älskar Gud ju mer vill jag
vara nära honom och ju närmre kan Gud komma mig, eftersom det helt är upp till
mig hur pass nära relation jag vill ha med honom.
Psalm 17:8
Bevara mig som en ögonsten, beskydda mig under dina vingars
skugga
Psalm 32:7
Du är mitt beskydd, för nöd bevarar du mig, med frälsningens
jubel omger du mig. Sela.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar